Luffarvisa

Text & musik: Martin Nilsson

När vårens vindar rista
i knopparna som brista
då vill man ut och kvista
och bli som barn på nytt -
då axlar jag min mara
allt uti solen klara
och glädes att få fara
ifrån min trånga hytt.

Jag vandrar i den vida ring
vårt långa land och rike kring,
fastän jag äger ingenting
så sjunger jag ändå:
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
man glömmer lätt sin fattigdom
om himmelen är blå.

Men blåser hårda vindar
igenom molnens grindar
och björkar, aspar, lindar
de ställa sig på lut -
om ändlös lång är vägen
då får man ta ut segen
och gina över tegen
så tar väl vägen slut.

Och träffar jag en flicka
som vet att väl sig skicka
så stannar jag en vicka
allt hos den ljuva ros -
om sen hon börjar ula
och tjuta i sin kula
och säjer "dröj en smula"
då drager jag min kos.

Ty ingenting får hindra mej,
en ska väl inte binda sej,
om så de runt mej linda sej
min frihet än jag rår:
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
ajöss min sista egendom,
till nästa vän jag går

Men kommer gula hösten
med skrovlig rost i rösten
då är det slut med trösten
och grusat allt mitt hopp -
det brummar i var fura
och alla himlar skura
coh käderna blir sura

och häfta på min kropp.

Men man ska vara lugn och klar
och visa att man är en karl -
det finns nog dom som värre har
än jag i all min brist:
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
och klaga är en ynkedom
om dagen den är trist.

Om den som visan skrivit
det är en man som givit
sej helt åt luffarlivet
med påken i sin hand -
när vårens vindar fara
då axlar han sin mara
och drar i solen klara
runt hela Sveriges land.

Han byter ej med herrarna
som vräka sig i kärrorna
allt efter feta märrarna
i överflöd och glans:
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
har han sin största rikedom
i sol och vindars glans.


... 웃 ...