Rövarkungens Ö - Nationalteatern

"rövarkungen sa till mig, vid sängen sent en natt
du ligger ju där ensam, sök din egen skatt
men jag är ju så liten, och världen är så stor
då sa rövarkungen, den är större än du tror

vad menar du med det sa jag, under min tunga filt
kan jag resa mig ur sängen, och göra vad jag vill
då drog rövarkungen sitt långa skarpa svärd
stig upp din lilla myra, och visa vad du är värd

och svärdet sken och blixtrade, av silver och av guld
rövarkungen skrattade, dig skall jag slå omkull
du dumma lilla slav, du snusar på din bädd
du är så snäll och blåögd, och skräckslagen och rädd

nu ska jag lära dig nånting, som du har nytta av
följ med mig på en resa, på rövarkungens hav
där styr jag alla vindar, och krossar alla skepp
som vågar styra motsols, eller pröva på några knep

men snälla rövarkung, sa jag och tänkte på min mor
jag kan väl inte resa, utan några skor
då högg han sönder sängen, i ett enda väldigt slag
min resa den är skoningslös, utan mildra drag

från spillrorna av sängen, kröp jag skamset fram
här gavs ju inte nån pardon, och ingen tryggad hand
rövarkungen vrålade, och skrattade och skrek
nu seglar vi på vågor av styrka och av svek

och hemska var dom scener, som jag sen fick se
vår båt gled genom blod och eld, och genom väl och ve
och mina ögon var försvarslösa, så ljusa och så blå
rövarkungen hånlog, se och smaka på

vi hade kommit till en ö, så svart och klädd i sot
där hade aldrig något träd, nånsin slagit rot
jag såg en skara människor, så bleka och så grå
rövarkungen log och sa, här kommer mina får

och alla hade flaggor, av mörken terrierlen
dom hurrade och viftade, men bara månen sken
jag var nog lite rädd, på rövarkungens strand
han viskade ur mungipan, jag har dom i min hand

och nu så fick jag se, rövarkungens ö
där ingen kunde leva, och alla ville dö
och fåglarna sa jag så tyst, han började att le
där rövarkungen lever kan, ingen flyga mer

där hade man en slags fabrik, som ville allas väl
man tillverkade penningar, ur människornas själ
den slet man ut ur kroppen, med hyrda bödlas hjälp
rövarkungen gäspade, dö eller sälj

och där satt alla gamla, på ett ensligt litet skär
eller sattes ut i havet, på sin allra sista färd
och där såg man många unga, på hopplöshetens strand
dom samlade på snäckor, som föll ur deras hand

och över hela ön, blixtrade hans svärd
skräcken den var delad, och ingen mera värld
jag sa till rövarkungen, här är så mörkt och kallt
han stampade i marken, min eld är mer än allt

han sa jag samlar guld, och inget ont i det
min vilja är mitt svärd, och det kan alla se
jag ger arbete åt alla, och om jag skulle dö
då börjar havet svalla, och ön går upp i rök

han dansade, och skrattade, och lekte med sitt svärd
nu hugger jag dig mitt itu, du dumma snälla värld
vad ska ni göra utan mig, och styrkan i min arm
utan mig, så vore ni, en potta full av sand

så smög jag bort från stranden, och månens silversken
jag smög från rövarkungen, och vinden tjöt och ven
jag hittade en båt, och lade ut från land
sakta flöt jag ut, från rövarkungens strand

jag känner mig så frusen, så liten och så rädd
jag längtade efter ljuset, och värmen i min bädd
och havets svarta yta, under månens sken
fanns ingen annan människa, så långt jag kunde se

jag var den sista människan, på detta tomma hav
och rövarvinden ven, under många sjömäns grav
men när jag var som ensammast, och allt var dött och grått
hördes plasket av en åra, såg jag skymten av en annan båt

... 웃 ...