HULDA

Mel.: I Apladalen i Värnamo.

Det var en flicka, hon var en pulla
Hon bar det klingande namnet Hulda.
Vi brukar träffas så där ibland,
Tills helt mitt hjärta hon satt i brand.

En dag sa Hulda: “Ska vi spatsera
Omkring i parken och resonera.
Vi kan gå runt ner på stan en stund,
Sen får du följa mig på mitt rum”.

På ett bananskal som låg på vägen,
Där halka Hulda, jag blev förlägen,
Ty kan ni tänka, vad jag fick se?
Min Hulda hade ett ben av trä.

Hon var en flicka av rätta sorten,
Det fick jag se, när vi kom till porten.
Hon hala klänningen upp en flik,
Där hängde portnyckeln på en spik.

Och när som Hulda hon hade somnat,
Och hennes träben hade domnat,
Jag rista namnet i benets bark,
Allt medan Hulda i sängen snark.

En tös med träben ska vi bortvisa,
Det har ni lärt utav denna visa.
Jag plocka stickor i fjorton dar
Och har väl alltjämt ett flertal kvar.


... 웃 ...