Elvira Madigan

Sorgeliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgeligast är dock denna -
Om Elvira Madigan.

Vacker var hon som en ängel

Ögon blå och kinden röd,
Smärt om livet som en stängel
Men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina

Likt en liten lärka glad,
Hördes bifallsropen vina
Ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
Vacker var han, utav börd,
Ögon lyste, hjärtan darre
Och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter,

Barn och maka hade han,
Men från dessa han nu rymde
Med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden.

Men det fick ett sorgligt slut,
Ty långt ut i vida världen
Tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar,

Ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar
Byggde de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta

Greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andas, förr´n hon dog.

Ack mig hör, Ni ungdomsglada,

Tänk på dem och sen Er för
Att Ni ej i blod få bada
Ock en gång, förr´n
Ni dör!

... 웃 ...