Den Gula Paveljongen

Alla vackra sagor börja som ni veta,
vanligtvis det var en gång,
sagan som jag nu skall tala om skall heta
blott: "Den gula paviljong".
De svarta bovarna som synas tilldä´
Åkerlund och Daniel och Smith,
oskulden, ack, det liten Selma är
och "bovarna de sa så här:

Refräng:

Vill Ni gå med oss in
i Den Gula Paviljongen
där guden amor själv
sedan länge sitter fången?
Vi slå, om blott Ni vill,
en killekillekillekill,
en liten kärleksdrill.
Nåja kyss till (Mitt på munnen om du vill!!)

Liten Selma endast vackra sagor kände,

trodde världen mest om gott.
Åkerlund ocg Smith och Daniel de rände
runt i Selmas sagoslott.
Snart nog de våran Selma-lill förfört,
figurligt menat, se´n hon hade hört
på lockelserna här på livets älv,
så börja hon att sjunga själv.

Refräng:

Hon fick mycket stora skaror att sig följa

i "Den Gula Paviljong",
men du gud, så dessa skaror numer´sörja,
att de lydde hennes sång.
Nå´t så hemskt man uti paviljongen såg
det var rent av ett Dionysos-tåg,
man älska, svor och drack på samma gång
och jämt så sjöng man denna sång.

Refräng:

Lilla Selma hon blev lagd som uppå roster,

arma lätt förförda barn,
men en vacker dag så gick hon uti kloster,
att bli fri från världens skarn.
Men "paviljongen" ej hon blivit kvitt,
ty Åkerlund och Daniel och Smith,
de står var aftonstund där utanför,
och sjunga ständigt samma kör:

Refräng:

... 웃 ...