Barndomshemmet – Harry Brandelius

När som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkt grön granskog lyser bakom dem,
står den röda lilla stugan invid grinden
som i forna tider var mitt barndomshem.
Det var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag därhemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de bästa och de vackraste jag har.

Ifrån landet uti väster tanken glider

hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det nu har svunnit många, långa tider
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.

Jag är gammal och nu lever jag på minnet

av mitt hem och mina vackra drömmars land.
Vad som fordom bruka fängsla barnasinnet
står så tydligt för min inre syn ibland.
Uti hemmet fick jag allt vad jag begärde
jag förstod det kanske ej förr’n jag blev stor.
Och föräldrarna mig livets goda lärde.
Nu de äro borta både far och mor.

Ifrån landet uti väster tanken glider

hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det nu har svunnit många, långa tider
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.

Och min flicka sen, det fanns ej hennes like

hon var solen i mitt liv när jag var ung.
Nu hon sover lugnt i dödens kalla rike,
jag står ensam kvar och världen synns mig tung.
Och jag längtar hem och griper vandringsstaven
men mitt lyckoland är endast en chimär.
Nej, härute skall jag bäddas ner i graven
långt från hemmet och från dem jag hade kär.

Ifrån landet uti väster tanken glider

hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det nu har svunnit många, långa tider
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.

... 웃 ...