Balladen om stora slagsmålet på Tegelbacken

I januari månad år nittonhundratre
ett gäng av kungsholmsbusar på marsch man kunde se
med pavan uti fickan och med lurporna på sne',
dom var sura för dom aldrig fick va' me'!

Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör,
det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör,
och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett
gick till Tegelbacken för att skipa rätt.

Och samma kväll så samlades allt uppå Brunkeberg
ett saftigt gäng som frusta' Klaras öl och must och märg.
Det var aldrig tal om kanske när dom börja mucka gräl,
nu var dom sura för att allting var så fel!

Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör...

Det dånade om busarna som kom från Gamla Stan
med åttiåtta söderkisar, grabbar hela da'n,
och från Östermalm det tågades med schvung och svaj och spänst,
fast dom var sura för dom alltid fick gå längst!

Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör...

Och Tegelbacken tömdes raskt på slödder, böss och skarn
när busarna kom tågandes från alla håll i sta'n.
Där låg den tom och tigande i månens vita ljus,
medan sången steg bland kåkar och bland hus.

Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör...

Dom stod vid Tegelbacken, dom stod där man mot man
i månens bleka sken, men ingen vågade sig fram.
I fyra timmar hötte dom och skrek från varsin gränd
och se'n så vände dom på klacken och gick hem!

Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör...

Men än idag med fasa talar man i Stockholms stad
om hur busarna på Tegelbacken slogs tre da'r å rad!
och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett
gick till Tegelbacken för att skipa rätt.