Barndomshemmet


Där som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkgrön granskog lyser bakom den,
står den röda lilla stugan invid grinden
som i forna dagar var mitt barndomshem.
Det var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag därhemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de vackraste som jag i livet har.

Och min flicka sen, det fanns ej hennes like
hon var själen i mitt liv när jag var ung.
Men nu vilar hon i gravens kalla rike,
jag går ensam här och tiden kännes tung.
Och jag längtar hem och griper vandringsstaven
men mitt lyckoland är endast en chimär.
Nej, härute skall jag bäddas ner i graven
långt från hemmet och från den jag hade kär.

Jag är gammal nu och lever blott på minnet
av mitt hem och mina vackra drömmars land.
Vad som bruka' fängsla barndomssinnet
står så tydligt för min inre syn ibland.
Uti hemmet fick jag allt vad jag begärde
det förstod jag kanske ej förr'n jag blev stor.
Och föräldrarna mig livets goda lärde.
Nu de äro borta både far och mor.

Ifrån landet uti väster tanken glider
hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det svunnit många, långa tider
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.
Nej, barndomstiden kommer aldrig åter
och barndomshemmet ser jag aldrig mer.
Men icke över spillda frön jag gråter
då fadershemmet uti tro jag ser.

Ej mer jag sjunger då om hemlandsdalar
och om de kära i mitt barndomshem.
Ty där i himlens ljusa, fria salar
i ostörd glädje skall jag möta dem.
Vi kastas hit och dit av skilda öden
och möta ofta mången bättre lott.
Men hoppets stjärna lyser över döden
och är slutet gott så är ju allting gott.