Alp toppens ros


Nu skall jag framsjunga en visa om mig,
som kommer att väcka förstämning hos dig.
Den börjar i kärlek i berg och i dal
och slutar med våldsdåd och rutten moral.

Det växte i dalen två blommor en dag,
den ena var vacker, den andra var jag.
Den tredje i fjärde vi lysning tog ut,
den femte i sjätte tog kärleken slut.

Vi byggde en hydda på alpernas snö,
där skulle vi leva, där skulle vi dö,
åtminstone jag, detta framstod med skräck
när jag blivit utlåst fem nätter i sträck.

Var morgon hon peka mot alpernas topp
och sade: ack, Fingal, vill du kila opp
dit ej några mänskliga fötter kan nå
och plocka en alpros åt mig, eller två.

Det verkade misstänkt att hon ville va
så ensam i hyddan vareviga da
så istället för att leta blommor i snön,
jag stanna bak hyddan och speja i lönn.

Då slank genom dörren en S:t Bernardshund
och efter slank S:t Bernard själv om en stund.
Där satt dom och hångla och drack eau de vie
och jycken med kaggen om halsen slog i.

Då sprängde jag alphyddan med dynamit
det ekade länge och doftade sprit.
Sen grät jag en tår under stjärnornas tak
för visst var det synd på sån prima konjak.

Moralen i visan är kort och burdus:
Låt bli att på alptoppar bygga ditt hus,
förlita dej ej på systemleverans
och helgon ej heller på ombud med svans.

av Ove Törnqvist