Anna Bella Mirafior - Evert Taube

Liguriens lejongula strand
låg badande i sol.
Det blåste vind från Samarkand,
och i en brokig kjol,
som fladdrade kring vrist och lår
på ett förföriskt sätt,
gick Anna Bella Mirafior,
en skön brunett på sjutton år,
och sjöng och hängde tvätt.

Hon hängde opp sin lilla röda blus
på fikonträdets gren.
Hon lyssnade till vindens sus,
hon log mot solens sken.
Hon vände sig med kustbons blick
mot havets blåa rand
och såg tre segel som där gick.
Tre röda segel som där gick
med väldig fart mot land.

Hon spejade, hon stod på huk

och såg att där stack fram
inunder första seglets buk
en hög och gyllne stam.
Mot barmen som i knoppning stod
hon tryckte hårt sin hand -
- O, helga jungfru, var oss god!
Nu stundar strid, nu kräves mod:
barbarer styr mot land!

Det första skeppet mötte man

med pilar och med spjut
men när det andra nådde land
tog striden hastigt slut.
Ett tredje kom, ett fjärde än,
ett femte styrde in
med vikingar från Bohuslän,
med hårda män, ej mätta än
på kvinnor, guld och vin.

Men Anna Bellas fader stod

beväpnad på sin gård,
en man av hett liguriskt blod,
en bonde rik och hård.
När porten brast i stormningen
gick han till envig fram
och mötte Ragnar, vikingen,
från Öckerö i Bohuslän
vid fikonträdets stam.

Men Anna Bella Mirafior

hon ser sin faders nöd,
av nordbon hugg på hugg han får
och marken färgas röd.
Då störtar hon med blottad barm
mot kämpen ifrån Nord.
Han hejdar sig, hans blick blir varm.
Med söderns dotter på sin arm
går vikingen ombord.

Men den som diktat dessa ord,

en son av Bohuslän.
Han längtar ofta från vår Nord
till sol och fikonträn.
Hans blod är hett, hans sinne lätt
och strängarna han slår.
Det sägs han ärvt sitt glada sätt
utav en ung och skön brunett,
Anna Bella Mirafior.