Alpens ros

Uppå alpens högst belägna spira
dit ej någon mänsklig fot kan nå,
där syns en alpros sina stänglar vira
inuti bergens högst belägna vrå.

Uti dalen växte ock en blomma,
lika skön som alpens fagra ros.
Många friare till henne kommo,
ty alla ville äga dalens ros.

Den blomman var en ung behaglig tärna,
en dotter till den rike Conrad Moor;
Men hon följde ingen lycklig stjärna,
ty högmod uti hennes hjärta bor!

Ack, i blommor, suckade hon ofta,
den som finge äga er en stund
och få känna huru skönt ni dofta,
få en kyss er giva med min mun.

Så hon tänkte. då en yngling sade:
Hör du Elin, vill du bli min brud?
Allt mitt guld jag för din fot nedlade
och klädde dig i alpens blomsterskrud.

Nej, hon sade, ingens brud jag bliver
förr än han mig först ett löfte ger,
och det är, han mig en alpros giver,
en enda blott jag fordrar, icke mer.

Kuno, har du mod att detta göra,
så vill jag för evigt bli din brud.
Må Herrens hand dig uppå berget föra!
farväl! o, Kuno, dig nu skydde Gud!

Och Kuno klättrar upp för bergets klippa,
kommer dit där blomman slagit rot.
Hans enda handtag var en blomsterknippa,
och på en tuva stödde han sin fot.

Elin, se här har du dina blommor!
Men vad är där? En alpros vit som snö!
Elin, vänta! Se, nu snart jag kommer.
Min Gud! Jag faller. Låt mig icke dö!

Så han ropte, när han störta neder
ifrån bergets högst belägna topp;
Uti dalen ligger blott hans kläder
och så hans rysligt sönderslagna kropp.

Elin ville skynda dit från gillet;
Då hon fick se den döde, högt hon skrek:
O, store Gud! Nu har jag själv förspillt det,
min älsklings liv, genom högmodig lek!

Elins fader även kom till stället,
men döden då förent dem båda två.
Och hela byn med honom tårar fällde.
Till brudpar döden gjorde dem ändå.

Nu ej pennan här må längre rita
med tal om kvinnans lek och övermod.
Alpens rosor äro ej mer vita
de äro färgade av Kunos blod.